12.7.2010 13:25:30 Jag skrattar faran rätt i ansiktet

Jag följde med barnen (eller bokstäverna som dom är mer kända som här) till berget här brevid. Mitt inne i skogen, iförd crocks, kom jag ihåg att jag är livrädd för ormar. Så oerhört utsatt jag plötsligt kände mig när jag befann mig "behind enemy lines" helt obeväpnad. Sådana små utflykter är förenad med en högst verklig livsfara ty hade jag stött på eller, Gud förbjude, trampat på en orm hade jag ögonblickligen fått hjärtstillestånd och dött varpå Stora A, lilla o och lilla v hade fått begrava mig i skogen och lekt "Flugornas Herre" tills tisdag då Ia kommer hem. Så förvånad hon hade blivit.

Om jag stött på något oförargligare som en Kopparödla, hasselsnok, en pinne eller kvist hade jag förmodligen bara svimmat och barnen kunde välja att lämna mig åt rovdjuren eller släpa hem mig i fötterna. Jag tror mig veta vad de skulle ha valt.

Nu lyckades jag dock skaka undan dessa tankar tillräckligt för att ta mig både upp på berget, ner igen och hem genom det lilla skogspartiet utan att vara alltför rädd. Delvis beroende på att katten var med som skydd och delvis för att barnen fick gå först som bete åt hungriga ormar.

Alla är hemma nu vill jag tillägga.

Andras kommentarer

Väldigt modigt, jag hade aldrig kommit så långt. :-) (12.7.2010 22:45:34)
Marina - - 81.231.32.209
Ditt svar på kommentaren:
Jag har inte sett så många ormar ute de senaste åren så jag har glömt hur rädd jag är.

---

Någon borde göra en "I huvudet på Boutros" :)) (12.7.2010 20:41:09)
ia - - 84.249.104.227
Ditt svar på kommentaren:
Det är väl ungefär det jag håller på med tycker jag. Och jag har en unik källa!

---

Wow vilken hjälte..... (12.7.2010 15:29:43)
- - 217.29.225.197
Ditt svar på kommentaren:
Äsch jag gjorde bara mitt jobb tihi.